Den vackraste gåva jag fått......

Söndagmorgon.

Här sover alla förutom jag. Det har varit en helg full med firande. Många skratt och en och annan tår.Min stora skatt är 18 år. Myndig. Hur gick det till? Jag fattar ingenting.

Känns som igår då hon såg dagens ljus för första gången och barnmorskan slängde upp henne på min mage och denna lilla tjocka klump var det mest underbara som jag någonsin sett. Minns makens snörvlande i mitt öra och den där totala lyckan som man upplever tillsammans. Att vi äntligen efter flera års försök hade lyckats. Att vi äntligen var en familj. Den där känslan som är så obeskrivligt fantastisk att man nästan bubblar över och som många tar för givet men som i vissa fall inte alls är så självklar. Under några år slets vi mellan hopp och förtvivlan. Osäkerheten om vi överhuvudtaget kunde få barn.

Men när man sedan ligger där med detta lilla mirakel vilande i armarna så glömmer man fort de där jobbiga åren och man inser att visst sjutton var det värt det. Sedan är den där dagen bara början. Början på en fantastisk resa men också början på en ständig oro som alltid kommer finnas där. Varje ålder, varje steg i ett barns liv har naturligtvis sin charm och det vill till att ta vara på tiden och njuta under resans gång, något som är så himla svårt att komma ihåg när man är mitt uppe i allting. För en dag är man där. Den där oundvikliga dagen då det lilla miraklet fortfarande är ett mirakel men nu ett stort mirakel. En ung kvinna som börjar att stå på egna ben och från en dag till en annan är myndig. Och där jag som mamma kan stå lite vid sidan om och begrunda och inse att nu öppnar sig en ny värld där jag naturligtvis fortfarande är delaktig men en ny värld där mamma inte längre alltid får vara med. Där jag inte längre får ta beslut rörande henne, förhoppningsvis kommer hon att be om råd och tips men det är hon som får fatta besluten. Och hon gör i mångt och mycket som just hon vill. Hemska tanke, för även om hon nu är myndig så är hon många gånger också väldigt, väldigt liten. Och visst kan man fortfarande komma ihåg hur sårbar man var. Man är dock inte så stor när man är 18 år. Även om man själv tycker det.

Efter vårt kalas igår så försvann dottern iväg med sina vänner och för dottern var det då första gången ute på krogen. Oron fanns där hela kvällen men jag lyckades faktiskt med att somna men samtidigt vaknade jag så fort jag hörde steg på trappan.

Ljuset tändes och i dörröppningen stod dottern. Håret stod som en gloria runt huvudet och det riktigt strålade om henne.-))). Förstod direkt att det hade varit en toppenkväll:-)). Hon pratade oavbrutet och jag fick knappt en syl i vädret. Minns med ett leende hur jag själv var och hur jag rusade in och satte mig på sängkanten bredvid mamma och pladdrade på. Dottern är precis likadan. Skönt. Gott att se i vilket skick ungen är i när hon kommer hem:-)).

Grattis stora skatten min....

Jag gläds åt åren som gått och tackar för stort och för smått

för du är den vackraste gåva jag fått.

Kram Mamma